Bestens hjärta

Jag kände de sylvassa klorna borra sig in i min hud. Jag smakade blodsmaken som rann ner från min panna. Jag såg den stora besten kasta sig över mig. Det här var slutet.

Det hela hade börjat med att jag hade fått utegångsförbud. Jag, fjortonåriga Molly, hade utegångsförbud. Det hade bara gått två dagar men det var redan som om min värld gått under. Aaron hade ringt varje dag och undrat om jag ville komma över, men eftersom jag inte fick så sa jag nej.

Jag hade utegångsförbud för att jag hade kastat en filtallrik i Saras huvud. Hon förtjänade det eftersom hon hade pratat om min syster Lia.

Lia dog för ett halvår sen. Eller hon dog inte precis, hon försvann. De hittade aldrig kroppen, men det var vinter när det hände så det finns ingen chans att hon har klarat sig. Jag tror inte att det bara är därför jag har utegångsförbud. På nyheterna har de pratat om att folk hade blivit ihjäl rivna av något i skogen.

-Molly det är mat, ropade mamma från köket.

Jag gick ner för trappan och in i köket.

-Vad blir det? Frågade jag.

-Irländsk svampgröt, sa mamma.

Jag satte mig vid bordet och mamma tog min tallrik och hällde upp gröt. Gröten var lite grönbrun med klumpar i. Om jag ska vara ärlig så såg och luktade det som något katten släpat in.

-Euuu, for det ur mig.

-Men Molly, du äter det som serveras, sa mamma strängt.

Jag tog upp skeden och pillade lite i gröten.

-Molly, här står jag och lagar mat men så äter du inget, sa mamma besviket.

-Men…

Var det ända jag hann säga innan mamma for upp och sa:

-Gå upp på ditt rum!

Jag reste mig och sprang upp på mitt rum. När jag var vid hallen så kom pappa hem.

-Vad har hänt, frågade han oroligt.

-Mamma har hänt, skrek jag surt.

Så fortsatte jag upp. Jag slängde mig i sängen. Jag blängde på mitt rum. De vita och ljusblåa väggarna var fulla av bilder och affischer. Min vita säng med massa kuddar och gosedjur. Jag gick fram till väggen och rev ner alla bilder, sparkade på soptunnan bredvid sängen, öppnade fönstret och klev ut.

Jag sprang så fort som jag aldrig gjort förut. Genom parken och in i skogen. Jag stannade. Böjde mig ner och kippade efter luft. Då hörde jag det. Ljudet av att något kom emot mig. Det sprang och jag sprang. Plötsligt kände jag vassa klor borra sig in i huden. Blodet bara rann från pannan utan att det gjorde ont. Så såg jag besten kasta sig över mig. Nu skulle jag dö, precis som Lia. Jag blundade och gjorde mig beredd för smärtan, men den kom inte. Jag öppnade ögonen och såg besten brottas med en varg, eller var det två? Jag hann inte se riktigt innan allt blev svart.

 

Jag vaknade av att något slickade mig in huvudet. Jag öppnade ögonen och såg en vargunge framför mig.

-Hej, sa jag lugnt.

Jag såg mig omkring. Det var ett trångt litet skjul med mögliga väggar och tallrikar med kött och vatten. Jag reste mig och vände huvudet.

-Bang!!!

Jag slog huvudet i taket. Vargungen skakade till. Jag böjde mig ner och klappade honom. Precis då kom det en annan varg. Den höll i ett slags halsband i munnen. Den sträckte det till mig och jag tog på det.

-Nu kan du förstå oss, log vargen.

Jag blev så rädd så jag reste mig hastigt upp och slog andra sidan av huvudet i taket.

-Auutch!! Skrek jag

-Jag heter Freddie, sa vargen med halsbandet.

-Och jag heter Cody, sa vargungen.

-Okej, jag heter Molly, sa jag lugnt.

-Var är jag?

-Du är i vårt läger, sa Freddie.

Jag lyfte mig och kröp ut genom hålet i väggen. Det var dag. Jag såg mig omkring, Jag var omringad av vargarna.

-Jag heter Ari och jag är flockens alpha, sa den största vargen.

Jag tog mod till mig och frågade:

-Vad var det som hände?

Nu kom en annan varg. Jag tror att det var en tjej.

-Du blev attackerad av besten, sa hon.

-Men vi hann att rädda dig.

-Tack då, men jag måste hem, sa jag.

-Du kan inte åka hem. Besten är kvar där ute och väntar på dig, stanna här så tränar vi dig och då kan du återvända hem, sa honan.

-Okej då, sa jag lågt.

Dagen efter hade vi fullt upp. Vi jagade på morgonen, tränade på eftermiddagen, och efter vi hade ätit så berättade jag sagan om min syster. Dagarna blev till veckor som blev till månader som blev till år.

 

Jag var i skogen för att fixa ved. Då hörde jag det. Jag vände mig om och så såg jag Aaron. Han var lite annorlunda. Han hade Blont hår, mörkblå jacka, svarta byxor och sina Nike skor.

Han gick emot mig och kramade mig.

-Du lever, sa han oroligt.

-Vad gör du här? Det är farligt! skrek jag tyst .

-Det har gått två år Molly. Jag har varit här och letat efter dig sen du försvann, berättade han.

-Du måste följa med hem. Se på dig, sa han.

Jag tittade på mig själv. Min sönderrivna blåa munkjacka, mina håliga millitärfärgade jeans, mitt långa blonda hår.

-Kom nu, sa han.

-Två år? frågade jag.

-Ja, sa han.

Nu började det prassla i träden omkring.

-Besten är här, viskade jag.

-Vilken best? Frågade han.

-Den, sa jag och pekade på den stora varelsen framför oss.

Jag hade aldrig riktigt sett den men nu gjorde jag det. Den hade stora långa klor och svart päls. Den såg ut som en varulv blandat med en cyklop. Varulvens huvud och cyklopens kropp, fast med päls.

Plötsligt kastade den sig efter oss. Vi vek undan. Vi började springa.

-Ohhhh, skrek jag.

-Vad gör du?, skrek Aaron.

-Larmar, skrek jag tillbaka.

Jag förväntade mig ett svar men fick inget. Jag tittade åt hans håll men så såg jag honom ligga på marken med en blodig fot. Jag sprang till honom. Besten var snart där. Den kunde till och med röra oss. Men så hände ingenting. Jag kollade bakom oss. Vargarna var här. De bet och rev Besten. De såg ut att vinna tills vi insåg att besten var för stark.

-Freddie! Ropade jag.

Freddie kom springande.

-Ta Aaron härifrån, sa jag.

-Nej, jag stannar här, sa Aaron bestämt.

-Nej det gör du inte, halvskrek jag.

Jag puttade upp Aaron på Freddies rygg och Freddie började springa.

-Tänk, tänk, tänk, beodrade jag mig själv.

Då kom jag på det. När jag var liten var jag och Lia ofta här i skogen. Hon hade gömt en scoutkniv i ett ihåligt träd. Det här var min chans.

Jag tittade åt bestens håll, den var upptagen. Jag reste mig och sprang till det ihåliga trädet. Jag letade vid rötterna, grenarna, stammen, ja överallt. Men den var inte där. Jag såg upp mot trädkronan. Där var den! Kniven låg i det lilla hålet högst upp. Jag satte min ena fot på trädets första gren och klättrade uppåt. Jag skulle precis ta kniven när bestens klor grep tag i mig. Den skulle just avsluta allt när en varg kom. Allting gick så snabbt. Ena sekunden var jag på väg att ta kniven, i nästa sekund låg det en död varg nere vid trädets stam.

Besten sket fullständigt i vargen och hade ögonen runt omkring sig. Jag tog kniven. Nu gällde det! Så stack jag den. Mitt där hjärtat satt. Besten föll ner på marken. Jag släppte den blodiga kniven och den föll rakt ner och satte sig i marken.

Jag hoppade ner från trädet och sprang till vargen. Det var vargen som hjälpt mig att träna, den som hade sagt att jag skulle stanna för att inte bli skadad. Jag satt där på knä framför en död varg. Tårarna kom bara fram. De andra vargarna kom fram till mig.

-Jag kunde ha stoppat det, pep jag med gråt i halsen.

-Nej det kunde du inte, sa Ari.

Mina tårar föll ner på byxorna och på den döda vargpälsen.

Plötsligt började det lysa runt omkring vargen. Jag var tvungen att titta bort för att inte bli blind. Så slutade det lysa. Jag tittade på vargen som inte var en varg längre. Det var en människa.

Hon hade ljust blont hår och jeans och t-shirt.

-Lia! utbrast jag av glädje.

-Molly! sa Lia underligt.

Lia reste sig upp och kramade mig. Där stod vi efter två och ett halvt år tillsammans igen.

Nu i efterhand när jag skriver det här så kan jag säga varför Lia blev en varg. Jo att Lia hade blivit attackerad av besten men hon levde fortfarande där hon låg blodig. Men Estrid, Den övernaturliga blomman, såg hennes goda gärningar för alla andra. Och då bestämde Estrid att Lia skulle få leva men i vargform och men att hon inte skulle komma ihåg något sedan innan varglivet. När min tår föll på Lias päls bröts förtrollningen och Lia blev sig själv igen.