Det hemliga syskonet

Det var en helt vanlig morgon och Meja låg fortfarande och sov när det lät nerifrån köket. Skramlandet av kastruller och grytor fick Meja att vakna. Hon trodde att det var hennes mamma och pappa som hade skramlat där nere, men när hon gick in och kollade i mammas och pappas rum blev hon lite rädd. Vem kunde det annars vara?

 

Meja vaknade med ett litet skrik. Hade det hänt eller inte? Eftersom hennes mamma och pappa hade vaknat och sett så konstiga ut så bestämde hon sig för att det var en dröm. Hon gick ner för den mattprydda trappan och gick in i köket Där såg hon att alla grytor och kastruller låg huller om buller på trägolvet. Hon gick upp till mammas och pappas rum med raska steg. Hon väckte dem genom att skaka på mamma som vaknade och väckte pappa och sedan berättade Meja vad som hade hänt i köket och i sin dröm.

-Och när jag kom ner till köket för att äta frukost såg jag att alla kastruller ock grytor låg huller om buller på golvet och sen…

-Okej, okej, lugna ner dig nu, sa mamma. Vi går ner och kollar då och så hjälps vi åt att plocka upp allt.

De gick ner i köket och hjälptes åt att plocka upp allt och ställa allt där det skulle vara, men, mitt bland alla grytor och kastruller såg Meja någonting som hon inte såg innan. Meja lyfte upp paketet från det som var kvar av högen och frågade:

-Är det här något av era paket?

Mamma och pappa kollade på varandra, sedan sa pappa:

-Nej, inte vad jag vet.

-Det är inte mitt i alla fall, ropade mamma från ett skåpprytt hörn, där hon höll på att  stoppa in kastruller i ett vitt skåp så att det skramlade.

-Får jag öppna det då? frågade Meja.

-Okej, svarade mamma och pappa med en mun.

Meja öppnade paketet och fann en lapp. Hon vecklar ut lappen och det visade sig att det var en karta, som någon hade ritat själv. Den var ritad med en blyertspenna och färglagd med färgpennor och strecket som man skulle följa var rött.

 

En halvtimme senare satt Meja i bilen på väg till mormor och morfar. Det är kul hos mormor och morfar, tyckte Meja. När de var framme stod redan mormor och morfar och väntade på verandan utanför dörren. Meja sprang fram till mormor och morfar och gav dem vars en stor kram. När alla hade lämnat sina väskor i gästrummet så fikade alla ute i trädgården. De satt där och åt bullar och Meja fick jordgubbssaft och de vuxna fick kaffe. Efter en stund kom det två bilar till. Det var Mejas kusiner, Ellen och Tea, som kom med sina familjer. Tur att det fanns flera gästrum. Nu hade nog alla kommit, tänkte Meja. De skulle fira midsommar tillsammans. Nu fikade alla och det kunde inte bli mysigare.

 

På kvällen var det fortfarande livat. När klockan var tre över nio så började det bli lite mörkt och alla började gå in. Innan Meja hann gå in tyckte hon att hon såg ett mäniskohuvud sticka fram ur syrenbusken. Ansiktet var inte helt olikt sitt eget. När hon gick och la sig kunde hon inte sluta tänka på ansiktet i syrenbusken. Men till slut lyckades hon somna.

På morgonen längtade hon efter att få tala om för Ellen och Tea vad hon sett i busken. Ellen, Tea och Meja berättar nästan allt för varandra. Hon gick ner i matsalen och satte sig på en ledig plats och hällde upp yoghurt och cornflakes i en skål. Fem minuter efter kom Tea och strax därefter kom Ellen. Meja berättade för Ellen och Tea så snart båda hade satt sig ner.

-Jag såg ett ansikte i syrenbusken igår kväll innan jag gick in,  förklarade hon för Ellen och Tea. Deras ögon blev stora av spänning. Alla tre gillade äventyr, och det var precis det Ellen ville göra nu, gå på äventyr.

 

En stund senare gick de på upptäcktsfärd i mormors och morfars trädgård. De hittade ingenting och till slut gav de upp. Det var snart dags att dansa runt midsommarstången och de bestämde sig för att de skulle gå och byta om. De bytte om inne i Mejas familjs rum. Ellen och Tea gick och hämtade sina grejor och när de kom tillbaka satte de på sig sina kläder och gjorde frisyrer på varandra.

 

De gick ner till midsommarstången och kom precis i tid för att dansa runt den. Under tiden som de dansade runt midsommarstången tyckte Meja att hon såg det där ansiktet igen. Hon trodde att hon bara såg i syne och fortsatte med att dansa som om ingenting hade hänt.

 

-Jag såg ansiktet igen, sa hon till Ellen och Tea när de hade dansat klart.

-När? undrade Tea.

-När vi dansade runt stången.

-Läskigt, sa Ellen när de var på väg till midsommarbordet.

Men det där ansiktet blev snabbt bortglömt när de hade tagit för sig av all god mat som fanns på bordet.

 

Det var dags att åka hem några dagar efteråt. De sa hejdå till alla och åkte sedan hemåt. Under de senaste dagarna hade det hänt lite konstiga grejor, men inte så jättemånga. Mest att några av Mejas grejor saknades, men sedan kom tillbaka.

 

Idag skulle Meja följa kartan, som såg ut som en karta över Mejas hus, och leta efter skatten, eller vad det nu var.

 

Det visade sig att kartan ledde till bokhyllan i vardagsrummet. Men på kartan gick det röda strecket igenom bokhyllan. Meja testade allt hon kom på, till exempel flytta på den, putta på böckerna och leta efter knappar på sidorna av bokhyllan, men ingenting funkade. Hon bestämde sig för att läsa en bok, men när hon drog ut boken hände något som hon inte hade räknat med. Bokhyllan åkte långsamt ner, och bakom bokhyllan dolde sig ett rum. I rummet satt en flicka, hennes ansikte såg exakt ut som det i syrenbusken hos Mejas mormor och morfar, fast lite blekare.

 

Hur, hur, Meja kunde inte tänka på något annat än hur det kunde vara möjligt, hur det kunde vara möjligt att det satt en ”kopia” av henne bara några meter bort.

-Hej Meja, sa flickan.

Meja blev minst lika blek som flickan som nyss hade hälsat på henne.

-Hej, sa Meja motvilligt. Vem är du? Hur kan du veta vad jag heter? Varför är du här inne? Vad heter du?

Det blev ingen större paus utan flickan svarade nästan direkt när hon hörde frågorna.

-Jag heter Kim och jag är din tvillingsyster. Jag vet vad du heter för att jag har hört våra föräldrar och du prata. Jag är här inne för… för att…

Hennes ögon tårades lite lätt men hon torkade bort dem snabbt.

-… för att våra föräldrar trodde att jag dog som nyfödd. Allt det här kommer nog som en chock för dig, för de har väl inte berättat det här för dig?

Förstod hon inte att Meja inte hade fått någon information från någon? Kim såg väl hennes ansiktsuttryck?

-Nej, sa Meja, som om det var självklart. Hur har du klarat dig här inne, förresten?

-Jag har smugit ut här ifrån på nätterna och när ni är borta och tagit lite av er mat.

 

En stund senare medan de hade suttit breddvid varandra och pratat så hade mamma och pappa smugit sig in i vardagsrummet utan att Kim och Meja hade märkt någonting och stod nu på den nersjunkna bokhyllan. Mamma hade tårade ögon och stod och lutade sig mot pappas axel. Meja och Kim tittade nu på sin mamma och pappa.

-Du lever! Ropade mamma till Kim. Vi trodde du var död.

-Nej, jag har varit här hela tiden, sa Kim. Men jag följde med er till mormor och morfar.

-Var det du i syrenbusken? Frågade Meja.

-Ja, svarade Kim.

-Visste ni att jag hade en tvillingsyster? frågade Meja sin mamma och pappa.

-Vi tänkte berätta, men vi hann inte för att…

-För att vi såg att du redan hade kommit på det, fyllde pappa i. Det var därför vi gick in hit, för att leta efter dig och tala om det för dig.

-Men varför har ni inte talat om det tidigare? frågade Meja.

-För att vi trodde att du skulle bli ledsen, förklarade mamma.

-Kan inte jag få bo med er nu när ni ändå vet att jag lever? frågade Kim.

-Ja, självklart! utropade mamma.

 

Från och med den dagen levde Meja och Kim tillsammans och hade jättekul. Till och med mormor, morfar, Ellen och Tea blev jätteglada över att få ett nytt barnbarn och en ny kusin. Som tur var gillade Kim också äventyr så de kunde gå på upptäcktsfärd tillsammans alla fyra.