Giftet

Giftet tvingades in i munnen, det smakade som om hon ätit en råtta levande. När giftet försvann ut i blodet kändes det som om kroppen domnade bort helt. Acelia såg väggen förvandlas till hennes egna mörka ögonlock. Det luktade unket och det sista hon hörde var när mannen med manteln frågade:

-Är hon död?

 

Elima sitter vid matbordet och äter sin macka med vit mjukost med jordgubbar. Det hade gått en vecka sedan hennes bästis försvann och polisen hade fortfarande inte hittat henne.

I skolan träffar hon Kate.

-Borde vi inte leta efter Acelia, föreslår Elima.

-Absolut inte, tänk om någon dödade henne, då kanske vi också blir det, ryter Kate.

-Det kan vara värt ett försök, muttrar Elima.

-Ursäkta, men fattar du inte hur farligt det är?

Elima vet hur farligt det kan bli men det är roligt med spänning. Efter skolan packar Elima väskan. Hon får väl åka själv om Kate ska vägra hela tiden.

 

Kate ska alltid vara så himla perfekt, fattar hon inte att andra tycker att det är jobbigt när hon försöker vara så där. I kväll när hennes föräldrar sover så ska hon smyga ut i den mörka barrskogen.

Klockan är halv tolv och hennes mamma snarkar högt och hon såg när hennes pappa somnade för cirka en timme sedan. När hon stänger den röda dörren börjar hon frysa, så hon öppnar den igen och tar en varmare jacka. Hon vet varför hon gör det men det känns ändå fel, nej nu får hon skärpa sig.

 

Skorna är fyllda med barr och grenarna under henne knäcks när hon går över den brungröna marken. Hon tar fram sin nya mobil som fon fick den elfte oktober på sin födelsedag, klockan är ett på morgonen. Efter en lång stig i den mörka, mossiga och gröna barrskogen så kommer hon fram till en mörk bäck och hon följer den.

-Vad är det? Frågar hon sig själv och tar några steg till, nu ser hon att det är ett mörkt torn av sten.

 

Hon går runt tornet och hittar en dold dörr. Konstigt den är inte låst, hon öppnar den och tar ett steg in. Det kom ett moln av stank mot henne, efter att ha viftat bort stanken med hjälp av sin hand ser hon en murken trappa precis framför henne. Hon tar några steg upp när foten plötsligt faller genom med ett brak. Hon sliter upp foten och springer upp för den mörka trappan. Egentligen borde hon förstått att det skulle hända, den var ju murken och det såg man på lång väg.

 

När hon kommer upp till rummet på tredje våningen ser hon Acelia som ligger på golvet framför henne. När hon kommer fram till Acelia så är hon stelfrusen.

-Vad har ni gjort med henne? Frågar hon ingen.

-Bara dödat henne, svarar någon bakom henne.

-Nej!

-Jo, och det finns bara ett botemedel, förklarar mannen i manteln.

-Var?

-I min hand, ser du inte?

Hon vet att han inte kommer ge det frivilligt så hon kollar om det finns något vapen, men det gör det inte. Så hon tar mod till sig och ställer sig upp.

-Du fattar att du inte är det minsta cool nu, ryter hon med sin starkaste röst, du är bara jävligt konstig.

-Ge mig botemedlet…

-Annars?

Elima kommer inte på något, vad, vad, vad ska hon säga.

-Jag, jag slår dig.

-Så gulligt…

Innan han hinner prata färdigt så glider Elima under honom och ställer sig upp bakom honom, ibland är det bra att vara liten. Hon tar mod till sig och slår honom i huvudet. Han faller ihop, hon visste inte att hon var så stark, och så får hon tag i det gröna botemedlet. Elima rusar fram till Acelia och pressar in vätskan i munnen. Då börjar Acelia hosta och vaknar med ett ryck.

-Vi måste, säger Elima lättat.

-Va?

Elima drar i Acelias arm och de flyr ner för trappan ut i den mörka skogen.

Hemma låter Elima Acelia sova hos henne i den röda gästsängen. Nästa dag åker de till polisen och Elima förklarar men polisen säger att det är omöjligt. Efter några dagar i skolan är allt normalt, och Kate ångrar sig rejält. Efter skolavslutningen sover de över och Acelia och Elima har kuddkrig så att det flyger fjädrar överallt.

En vecka senare är de hos Elimas mormor, men på kvällen får hon ett meddelande:

”Jag är inte färdig, nästa gång lyckas jag för nu har jag en armé. #Ni är röktaJ”

Acelia skickar en rolig emoji och sedan skrattar de.