SJÖSPÖKET

Jag satt i bilen på väg till min bästis Livs sommarstuga. Det var sommarlovets andra vecka och vi skulle vara där nästan en månad.

-Titta Elvira, sa Liv och pekade mot det mörkblå, glittrande vattnet.

Vi är jättesnart framme vi ser till och med vattnet från stugan.

 

När vi kom fram var klockan nästan tio och vi behövde gå och lägga oss. Vi hade fått en egen liten stuga men där fanns bara sängar.

-Kolla, sa jag det ser ut som att någon kommer. Liv sprang fram till dörren.

-Ja, viskade hon.

Det var ett kompakt mörker där ute men runt personen lyste det. Precis framför de mörkgröna buskarna stod en ljus flicksilluett och kollade på oss. Plötsligt började hon gå mot dörren och kom närmare och närmare. När hon var framme vid dörren stäckte hon ut sin bleka hand mot dörrhandtaget och jag och Liv kröp ihop närmare varandra. Sedan försvann hon och en kvart senare gick vi och lade oss övertygade om att vi bara sett fel för att vi var trötta och att det var mörkt. Men efter två lugna, tysta timmar vaknade jag och Liv av ett hårt slag mot dörren. Efter det var det tyst.

 

Dagen efter var det lugnt och spökfritt och vi gick ner och badade trots att det var iskallt. Men andra natten såg vi flickan igen och bestämde oss för att sitta uppe och vänta på de hårda bankande ljuden. Men vi somnade efter 45 minuter. Plötsligt vaknar jag och ser siluetten men istället för att gå mot huset så går hon mot sjön. Jag vänder mig om mot Livs säng för att väcka henne men hon är inte där. Då inser jag att siluetten har tagit med sig Liv. Efter några timmar somnar jag och dagen efter är Liv tillbaka.

 

Jag berättar för Liv vad som hade hänt och Liv sa att hon hade hört en spökhistoria om en flicka som kallades sjöspöket eftersom hon tar med sig människor på ön och sedan lämnar tillbaka dem, men hon hade aldrig trott på historian.

 

Resten av tiden vid stugan badade vi, åt glass och spelade kubb, helt utan spöken.