SJUKA SJÄLAR

Jag och Sophie gick på Diamantvägen på väg till skolan. Det var en solig morgon, troligtvis var det plusgrader. Som vanligt gick vi förbi den konstiga mannen med yvigt rött hår och gamla kläder. Han som såg ut som att han är från 1500-talet. Han som alltid kollar på oss och hånler.

 

Jag kollade på öppningen, där han alltid står och där var han som vanligt i sitt stora gamla hus med sin vissna och förtorkade trädgård. Han kollade mig rakt i ögonen. Ögonen var stora och pupillen var helt svart. Det var något konstigt i hans blick. Vi fortsatte med vårt småprat och svängde av till skolan.

 

När skolan var slut frågade Sophie om vi skulle gå hem tillsammans. Jag sa okej. Vi började sätta på oss ytterkläder och så småningom började vi gå.

-Ska vi passa bollen medans vi går hem? frågade Sophie.

-Okej! svarade jag.

Sophie tog fram sin fotboll och satte ner den på trottoaren. Vi började sparka på fotbollen. När det var Sophies tur sparkade hon lite för hårt och lite för högt. Bollen flög genom luften och landade i den konstiga mannens trädgård.

-Jaha det var den bollen, suckade jag.

– Nej! Jag ska hämta den! Sa Sophie.

Först trodde jag att hon skämtade så jag började skratta stelt. Sophie kollade med en blick som betydde ”VA?!”Och då förstod jag att hon menade allvar. Jag hann inte säga att hon inte skulle göra det.

 

Sophie tog ett steg in och plötsligt, exakt när hon gjorde det, kom den konstiga mannen ut från sin stora och bruna ytterdörr. Hon stod stilla i några minuter och sedan började hon springa in i den vissna och förtorkade trädgården. Den konstiga mannen gick lugnt efter henne och så småningom såg jag dem inte längre. När en halvtimme hade gått kom hon tillbaka. Hon såg lite trött ut.

-Hej… Gick det bra?! Undrade jag. Hon skulle precis svara men hon föll ner på den grusiga trottoaren.

Jag sprang fram till Sophie och kände på pulsen. Hon hade ingen! Jag ringde 112 och de kom efter ungefär tre minuter. Jag sprang hem och tog min cykel och cyklade till akuten.

 

Mannen i receptionen sa att jag kunde gå in snart. Jag väntade och väntade. Efter ungefär två timmar kom en kvinna ut och sa att jag fick gå in nu. När jag såg Sophie började jag gråta. Hon var helt likblek och hade röda utslag över allt på kroppen. Hennes hår var tovigt och hon hade blod i mungipan.

 

Hon vaknade och jag då såg jag hennes illröda ögon. Hennes hand reste sig sakta upp mot min. Jag kände hur hon grabbade tag i handleden och rev mig, så hårt att det kom blod. Jag försökte ta mig loss men det gick inte. Med andra handen tog hon upp en liten flaska där det stod ”sjuka själar”. Hon reste den andra handen och hällde i sörjan där hon hade rivit mig.

 

Förts sved det bara, men sedan blev det mörkare och mörkare. Tillslut blev allt svart och det sista jag hörde var ett dovt skratt som kom från Sophie.