Spårlöst försvunnen

Andreas och hans dotter Elin ska flytta till en villa utanför byn. Andreas skulle lämna flyttlådor men vart tog han vägen?

 

-Har du packat allt nu Elin? Frågade pappa.

-Ja! Ropade jag från ovanvåningen.

Vi skulle flytta till ett stort och grått hus lite utanför byn. Huset var gammalt och jag hade hört rykten om det. Även fast rykten spridits har jag faktiskt längtat till detta.

-Jag åker nu, det finns pizza i kylen, sa pappa. Och dörren stängdes igen.

 

Då var det jag och vår hund Sigge kvar. Sigge är en brunbeige Chihuahua med mycket päls. Han är världens bästa och busigaste hund. Jag satte mig i soffan och satte på ett klipp från Youtube. Sigge hoppade upp i soffan och la sig på min mage.

 

Efter en och en halv timme hade pappa inte kommit hem. Jag satte på reflexkopplet på Sigge och gick ut. Det var kallt ute. Jag gick in igen och satte på en brun halsduk med svarta rutor och min telefon la jag i min ficka. Sigge studsade omkring som han alltid gör när han är glad. Jag tog upp min telefon, inga meddelanden och inga missade samtal.

 

Efter en stund hade vi kommit till en grusstig med buskar bredvid. Sigge gick och luktade på allting. Sedan kom vi till skogen, Sigges favoritplats. Det luktade fuktig bark och blött. Sigge verkade inte märka något, han hoppade över stockar och stenar. Jag tog upp min telefon igen och satte på Spotify. Dock hade jag inga hörlurar så det fick låta i hela skogen. Sigge hade blivit trött så jag satte mig på en stor sten, den var blöt och fuktig. Regnet piskade mig i ansiktet och Sigge satt i mitt knä. Massa personer gick förbi men kollade inte konstigt på mig.

 

Nu hade regnet lugnat ner sig lite och vi fortsatte gå. Vi kom till en motorväg. Jag tog ett djupt andetag, korvade ihop kopplet mer och gick till kanten av vägen. Bilarna körde i sjuttio på vägen. Sigge skällde på alla bilar, han lyssnade inte när jag sa till honom. Jag tog honom i min famn och då skällde han inte. En bil stannade och frågade om jag ville ha hjälp eller om det hänt något men jag sa ”nej tack” och att jag bara tog en promenad.

 

Regnet hade kommit tillbaka. Det blev kallt och både jag och Sigge frös. Jag såg det på honom. Jag tog av min svarta tröja med fluff i och satte den på Sigge. Han såg genast mycket varmare ut. Vi sprang sista biten på vägen. Nu kom vi till ännu en skog. Detta var en skog med ekar. eftersom jag hade satt min jacka på Sigge gick jag i bara min rosa T-shirt. Bladen hade trillat av ekarna och ljuset trängde sig in genom ekarna. Det var fint på hösten. Vi fortsatte gå, då kom vi till ett övergivet ställe i skogen med stockar och ruttna blad överallt. Jag tog av Sigge reflexkopplet så han fick springa lös på stället. Jag satt på en stock. Jag hade inget att göra medan Sigge hoppade runt. Jag byggde upp som ett hus av stockar och ropade på Sigge. Han kom rusandes med en pinne i munnen.

-Sötis, skrattade jag.

Efter en stund i kojan fortsatte vi gå mot vår nya villa. Pappa hade inte ringt eller skickat ett meddelande. Han hade kanske bara somnat i soffan eller i någon stol. En timme senare var vi framme vid villan.

-Vårt fina, fina hus, sa jag tyst för mig själv.

Jag gick fram till den gamla gröna dörren och knackade. Ingen öppnade. Jag drog ner handtaget och dörren öppnades.

-Pappa? Frågade jag. Är du här?

Inget svar. Var någonstans var pappa, jag gick runt lite. Först i köket. Köket hade jättefina tapeter och tre tallrikar hängandes på väggen ovanför spisen. Sedan på toaletten. Toaletten hade fint kakel och en ful gammal matta med gröna ränder på. Duschen var gammal och smutsig. Ingen pappa någonstans. Jag kände hur tårarna trängde sig förbi ögonlocken. Jag måste verkligen hitta honom, jag kan ju inte vara föräldralös. Jag är tolv år, då ska man ha föräldrar, alla har det säkert. Jag satte mig på en stol i vardagsrummet. Den var kall och gjorde att jag kände mig obekväm.

 

Finns det fler ställen som jag inte kollat på? Jag tänkte efter. Förrådet! Sigge kollade upp mot taket och följde något med blicken. Nu kände jag mig ännu mer ovälkommen.

-Sigge? Frågade jag oroligt.

Sigge pep och gnällde. Jag blev riktigt rädd. Det sägs att hundar och katter ser mer än vi människor. Jag vet att katter ser svartvitt i alla fall. Vad var det med detta huset? Allt var så konstigt. Soffan var helt sönderriven.

 

Jag tror att jag somnade i stolen för att jag vaknade dagen efter på samma ställe, i det fula vardagsrummet. Sigge hade somnat i mitt knä. Jag kollade runt och kom på att jag var här för att leta efter pappa. Jag tänkte ännu mer än vanligt. Var inte Sigge en sökhund? Pappa är ju polis och Sigge följer med honom på jobbet. Värt ett försök. Jag hade ett gummiband som pappa alltid hade i håret. Lät Sigge lukta på den och sedan sprang han iväg av sig själv och började lukta omkring. Jag följde efter honom. Han gick runt i huset. Han kom till förrådet.

-Aha, är pappa här? Sa jag.

Sigge svarade genom att titta upp på mig och slicka sig runt munnen. Jag öppnade försiktigt dörren till förrådet. Ja, där låg pappa.

-Pappa! Grät jag. Hallå?

Där låg han. Död och blodig. Sigge gnällde. Nu hade jag bara Sigge, jag kommer inte ha råd att ha honom. Hans mat kostar sjuhundra kronor och jag har kanske fem kronor som mest. Mamma hade dött i en tumör i hjärnan. Min bror dog i en flygplansolycka när han skulle med klassen till London. Och nu pappa, fast hur hände det? Har pappa blivit mördad eller har han trillat och slått huvudet? Jag vill inte ens tänka på det. Sigge och jag.

-Förlåt mig Sigge, suckade jag. Förlåt!

 

Jag kommer förlora allt. Sigge, jag kommer dö! Jag har ingen mat och ingen som kan ge mig kärlek. Här finns ingen mat, spindlar och spöken kanske men ingen riktig mat. Jag la mig på golvet. Jag kände att allt var meningen och att jag var värdelös. Jag ska ligga här i minst en månad, tills jag dör.

Två veckor senare hörde jag knackningar på dörren. Det var en gubbe som kom in. Han hade en fin grön tröja med bruna byxor och en fiskehatt.

-Nämen vad gör du här lilla flicka? Hostade gubben.

-Asså, min pappa och jag skulle flytta hit men nu har han dött. Och han är i förrådet, förklarade jag.

-Kom här, du är ju helt svulten, sa gubben. Förresten jag heter Sylvester. Vi ringer polisen sen.

-Okej, men Sigge? Frågade jag.

-Han kan följa med i bilen, hostade Sylvester.

Vi satte oss i Sylvesters blå Volvo. Den luktade hund.

-Har du hund? Frågade jag.

-Ja, en vit fluffig blandras. En söt liten rackare, skrattade Sylvester. Vi åker till Coop.

Vi körde på vägen där jag och Sigge gick. Jag undrade varför Sylvester kom till vårt hus. I samma sekund ungefär sa Sylvester:

-Jag skulle faktiskt riva ert hus. Det är ett mycket gammalt hus som länge planerat att rivas.

Va? Tänkte jag. Riva mitt och pappas hus. Tur att jag var där så att ingen annan skulle hittat pappa. Då skulle det bli världens största grej och jag skulle bli förhörd och allting. Nej! Det skulle bara varit jobbigt och svårt. Nu var vi äntligen framme på Coop. Sylvester köpte tre äpplen och en donut till mig. Sylvester sa att hans fru var hemma och att jag gärna fick bo hos dem, om jag ville såklart. Det ville jag absolut. Jag har ju ingen annan familj direkt.

Nu bor jag hos dem och Sigge och deras hund Saffran är bästa vänner. Pappa är begravd på en kyrkogård bredvid Sylvester och hans fru Annas hus. Jag och Sylvester går i kyrkan på söndagar och det är faktiskt trevligt. Vi har alltid med blommor till pappa.